Seinabo Sey tar sen över Slottskogen, och skickar ut så mycket värme och kärlek, som publiken tar emot, och ger henne och hennes körsångerskor ”hennes egna Destiny’s Child” tillbaka mångfalt. När hon bjuder in sin vän Hannes och de framför en av hans låtar, så spirar kärleken och man se människor i publiken titta djupare in i varandras ögon menande att vi är med om nåt stort.

Strax efter Seinabo går av, kliver Robert Smith och The Cure ut på Flamingoscenen, och jag som haft mitt pojkrum nerlusat av affischer, kan inte vara opartisk här, det är såklart fantastiskt att ha dem på hemmaplan, jag dansar, njuter skickar ett filmklipp med Inbeween Days till min vän som inte kunde vara här, och även om jag tog en avstickare för att se The Blaze mitt i allt, så blir jag bara kvar en låt, innan jag ångrar mig, går tillbaka och blir serverad Lullaby, Boys Don’t Cry och Friday I’m in Love, särskilt fint eftersom det är just Fredag.

Tar mig snabbt till Oceanen för att se Morabeza Tobacco men framförallt den artisten jag allra mest sett fram emot att se i år, multi-instrumentalisten Georgia, som med sin elektroniska poplåt About Work on the Dancefloor slog mig på käften när Per Sinding-Larsen tipsade om henne från SxSW tidigare i år. Det är hennes första spelning i Sverige och hennes energiska musik gör lokalen svettig och underbar. Vad som torde vara hennes två största fans står längst fram bredvid mig, sträcker fram en efterlängtad vattenflaska till henne, innan hon fortsätter spela på sina synthar, och slå vidare på sina mängder av drumpads, hi-hat och cymbaler. Att hon är dotter till Niel Barns från Leftfield och varit trummis till helt magiska poeten och spoken-word-elektroniska artisten Kate Tempest (kolla upp henne!) har inget med detta att göra, men visar bara att hon kommer komma tillbaka till Sverige på en mycket större scen.

Taxi till Bananpiren för att hinna se Yung Lean. Blickar sorgset från baksätet när vi åker förbi Pustervik där Kite spelar sina sista låtar, men ändå nöjd med valet att skippa dem. Komma in på Magasin 105 och möts av Ghosttown och en jublande och tokdansande publik för att avbrytas av en tom scen, mörka visuals och filmmusiken från Bröderna Lejonhjärta - Nangilima/Nangijala. Nu väntar vi förväntansfullt på att Katla ska komma in på scenen, innan Yung Lean äntrar scenen igen. Avslutar kvällen med en Haloumi-burgare innan vi åker ifrån Körsbärsdalen.

Neneh Cherry på Linnéscenen gör ingen besviken och publiken lyssnande andaktigt. Zara Larsson gör inte heller någon besviken och när hon ber om allsång till Uncover får hon med sig i princip alla i den massiva publiken.

Under ölpaus I press/vip-delen så kommer Mapei som en fin bonus när hon spelar ett kort set. Hon fullkomligt äger trots att de flesta står långt bort från scenen och knappt verkar bry sig.

Jon Hopkins får avsluta vår torsdagskväll med en visuellt magisk show. Han fångar in oss i en liten bubbla som omsluter oss. Med sina dundrande beats gör han att ingen vill sluta dansa.