En tidsresa med Winnerbäck
Vi såg honom på Avicii Arena
Vissa artister följer en genom livet. En sådan artist är Lars Winnerbäck. Igår stod han på scen i Avicii Arena. 51 år gammal, med över tre decennier av musik bakom sig och ett nytt album i ryggen. Och någonstans mellan det nya och det gamla blev konserten också en liten tidsresa.
När jag var i 20-årsåldern hade Winnerbäck en stor plats i mitt liv. Jag lyssnade på honom när livet fortfarande låg framför mig. Nu, 24 år senare, slog det mig att han då var i 30-årsåldern och nu står jag här, på andra sidan av de där åren, och lyssnar på samma människa. Fast på ett helt annat sätt.
Det är ganska mäktigt ändå.
Hans nya låtar känns som en återblick. Som att han tittar tillbaka på livet, på det som blev och det som inte blev. På människor, relationer, åldrande och tid. Men utan att fastna i nostalgi. Mer som en människa som vågar stanna upp och faktiskt titta på sitt eget liv.
Mer självförtroende, men samma ödmjukhet
Det som slog mig allra mest under spelningen var hur närvarande Winnerbäck är. Han utstrålar ett självförtroende som kanske inte fanns där på samma sätt tidigare, men samtidigt finns samma ödmjukhet och försiktighet kvar. Han behöver inte ta över scenen. Han bara står där och är väldigt mycket sig själv.
Det blir sårbart, ärligt och väldigt starkt. Och så det samhällsengagerade.
Han pratade om galenskapen i hur världen ser ut just nu. Om solidaritet, om att bry sig och om att våga stå för sina värderingar. Även när man blir äldre. Kanske särskilt då. Det där fastnade hos mig. För det är så lätt att tänka att man med åren ska bli lite mer försiktig. Lite mer pragmatisk. Lite mindre idealistisk.
Men varför skulle man behöva bli det? Man borde fortsätta bry sig. Fortsätta reagera. Fortsätta säga ifrån. Fortsätta tro på solidaritet och på människors förmåga att göra skillnad. Även när världen känns fullständigt galen. Det inspirerade mig.
Och bandet. Vilket jävla band.
Extra energi bakom trummorna
Framför allt Jonna Löfgren bakom trummorna, med en otrolig energi! Jag vet inte hur många gånger jag tittade på henne och tänkte att hon såg ut att ha så jäkla roligt, hela kroppen var med och hon gav konserten en alldeles egen energi.
Kvällen bjöd på mycket nytt men också en hel del gammalt. Och flera gånger kändes det som att bandet avslutade konserten. Men när vi trodde att det var slut spelade man en låt till. Och en till. Och en till.
Kvällen vägrade ta slut och vi fick fyra, kanske fem låtar till. Och det var så fint, den där känslan av att hela tiden få lite mer än man trodde.
En sista låt. Ett sista minne. En sista allsång.
Kanske var det just det som gjorde kvällen så fin. Att stå där, 24 år efter att Winnerbäck hade sin största plats i mitt liv, och fortfarande känna någonting. Inte samma sak som då. Något annat.
För man förändras ju. Livet förändras. Och texter förändras med en. Det som träffade en som 20-åring får en annan betydelse när man är 44.
Kanske är det det finaste med att följa en artist genom livet. Att musiken förändras. Man själv förändras. Men vissa låtar fortsätter att hitta nya vägar in. Tack för ikväll Lars, jag ser fram emot att följa med en bit till.

Läs gärna våra regler!