Att The Roots ställde in var en riktigt trist historia men det förde det goda med sig att Public Enemy kom istället. Musikaliskt är det ett riktigt nerköp men nostalgimässigt ett uppköp, i alla fall för mig. Med låga förväntningar gav jag mig till Flamingo-scenen och ut på scen kommer en inte helt purung och rätt pluffsig Chuck D - men han är glad och full av energi. Ännu gladare och med ännu mer energi är Flavor Flav som verkligen hoppar ut på scenen och sedan studsar runt som en gummiboll med sin stora klocka och guldleende.

Jag blir helt lycklig i själen att se de gamla hiphop-rävarna vara så lyckliga och härliga, de är nästan lite gulliga. Men musikaliskt är det väl sådär, de gamla låtarna håller i och för sig fortfarande men när Flavor börjar lira bas känns det lite mer tveksamt. DJ Lord ska så klart visa hur trixig han är på skivspelarna men jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är genialiskt eller bara konstigt när de sätter på lite Nirvana-klassiker och scratchar loss.

Jag går knappast från Public Enemy med en musikalisk upplevelse rikare men jag är väldigt lycklig att även tokiga gamla hiphop-gubbar får hoppa runt och sprida lycka.