Inledning

Säg hejdå till Rapide och hej till Rapide S. Det här är versionen som tar över och det går alltså inte längre att få den effektsvagare versionen. Nej, ska det vara så ska det vara. 80 hästar upp från föregångaren, mer banapassad fjädring och som alltid, ett helt makalöst fantastiskt motorljud. Men behöver man allt det här? Självklart inte, men man vill ha det.

Interiör

För er som aldrig har entrat en Aston Martin kan jag berätta att det är en ganska så speciell upplevelse. För det första öppnas dörrarna genom en slags spak som man trycker in i ena änden och sedan tar tag i och drar. Men man får vara med på vad man gör, för det är ingen lätt pjäs man fångar upp med handen. Dörren är tjock och tung och öppnas snett uppåt. Inte som en Lambo-dörr men med ganska så brant vinkel ändå, allt för att undvika att skada den mot de där dumma trottoarkanterna. Smart drag.

När man väl har tagit sig igenom processen att öppna och studera dörrens konstruktion och hantverk, för det gör man de första gångerna, så kryper man in i den mysiga och ombonade kupén. Låt dock inte storleken på en Rapide lura er, det är inte överdrivet gott om plats här inne. En Porsche Panamera känns enorm i jämförelse. I den här är framrutan mycket brantare vilket gör att taket sitter lägre och att allt kommer mycket närmre. Men det är ingen nackdel, det gör bara att bilen känns ännu tajtare och att man ganska så snabbt glömmer av att det faktiskt är över fem meter bil man baxar omkring på.

Väl på plats möts man alltså av mycket trevliga materialval och det skulle nog utan problem gå att lägga några timmar på att bara studera allt, och hur det är utfört. Det är verkligen ett hantverk man beskådar och att känna och trycka på alla olika knappar ger en inre tillfredsställelse, även om mittkonsolens knappar fortfarande osar lite Volvo. Varje knapp har dock rätt motstånd i sig och svarar tillbaka till personen som trycker på ett angenämt vis. Paddlarna bakom ratten är fast monterade och följer alltså inte med när man svänger utan stannar snällt på sin plats. Ibland gillar jag detta och ibland inte, men här tyckte jag att det passade faktiskt. Man vet alltid vilken paddel som är till för att växla ned eller upp oavsett hur man rattar. Paddlarna är dock kanske inget som Rapide-föraren använder dagligen då bilen sköter växlingarna alldeles utmärkt själv och det inte är en racerbil man framför.

Denna läckerbit var utrustad med oxblodsrött läder, en ganska så stor kontrast till bilens lack som var ganska så anonym. Jag trodde att det röda skulle sticka lite väl mycket i ögon men efter en stund kom jag överens med det och det slutade faktiskt med att jag gillade att interiören var lite mer vågad än utsidan. Lädret blandas med mocka och det är här jag älskar hur Aston Martin inte tummar på upplevelsen. Efter att ha suttit och fingrat lite på handtaget i dörren upptäckte jag att det glipar lite och liksom är en bit ut från själva dörren. Självklart var då baksidan på handtaget klätt med mocka. Ett ställe som köparna kanske aldrig kommer att klämma på eftersom de nog inte är lika klåfingriga som jag är, men att det ändå inte har lämnats åt slumpen tycker jag är trevligt. De är de små detaljerna som gör det.

Baksätet bjuder på två separata stolar och inte helt pjåkigt med plats. I denna fanns även underhållning i form av skärmar i framstolarnas nackstöd och trådlösa lurar så att man kan titta på film utan att bli störd, eller störa någon annan. Precis som där fram är även dessa stolar både ventilerade och uppvärmda när man vill det. Får man inte turen att köra ska man alltså inte ha det sämre än någon annan. Med ett knapptryck på vardera sida fäller man ena halvan av stolarna och får på så vis ett plant golv att lasta in prylar på. Den lilla väggen i bagageutrymmet går alltså att fälla ned. Helt okej lastutrymme för golvklubborna.

Exteriör

För det otränade ögat är det kanske svårt att se att det här är en lyft version av Rapide. Men den ännu mer enorma grillen avslöjar, även om vi i Sverige måste smacka dit en oerhört ful registreringsplåt som förstör allt. Baklamporna är också de något uppfräschade, samt att bakluckan har fått sig en liten ankstjärt. Ett par speciellt framtagna fälgar till det och mer behöver man inte. Designen är i mina ögon redan komplett och Rapide har sedan dag ett fungerat i mina ögon.

Körkänsla

Den alltid lika trevliga klossen till nyckel i glas stoppas in i mittkonsolen och hålls nere tills motorn ryter igång. Det är ett gällt skall som möter föraren och genast blir det tydligt att någon eller några har ägnat lite tid till att stämma av det här avgassystemet rätt. I med första växeln med antingen paddeln eller knappen som lyder "D" högst upp på instrumentpanelen och iväg. Ett härligt och dovt muller sprider sig mellan husväggarna när jag sakta glider fram utan att röra gasen, och bara låter bilen driva på växeln. Det är något graciöst över att bara smyga fram med vetskapen om att det finns effekt i överflöd. De enorma fälgarna speglas fint när jag passerar ett skyltfönster och det är här man lägger märke till hur ofantligt stor den här bilen faktiskt är. Att Aston Martin ändå har lyckats nästintill maskera dessa bakdörrar är enligt mig helt fantastiskt. Det är mer än en gång jag har misstagit just Rapide för att vara en DBS. Det är inget dåligt betyg det.

Innan jag lär känna bilen tar jag det väldigt försiktigt och det är extra mycket avstånd till både bilar och olika hinder innan jag vet var jag har den på vägen. Väl inne i stan märker jag förutom dess storlek hur populär den är. Nackar vrids ur led och långa suktande blickar följer bilens alla vinklar och vrår. En del tar sig till och med extra tid för att spana in emblemet i fronten, för de vet helt enkelt inte vad det är för bil de tittar på. Aston Martins är inte ovanliga i Stockholm men de sticker verkligen ut när de passerar. Ståtliga, maffiga och med någon gasglad bakom ratten även extremt svåra att inte höra. Och det känns som att Aston Martins bilar nästan är lite mer accepterade än en illröd Ferrari eller tokgul Lamborghini.

När V12:an i nosen väl kommit upp i lite temperatur är det dags att låta de något diskret tilltagna mistlurarna där bak jobba lite, och skenet bedrar. Trots sin storlek är de inga trötta sommarjobbare som ljuder. Ett rätt oväntat bröl lägger sig som en matta för att sedan svälja sig själv i någon slags konstig och bisarr munvattens-gurgling som gått fel. Innan 3 000 varv byggs en ganska jämn ljudridå upp för att sedan tystna och helt plötsligt smacka på en vägg av buller. När nästa växel läggs i sugs allt ljud in igen och det låter på riktigt som ett förstärkt ljud av ditt värsta magkurr någonsin. Ett mycket märkligt men oerhört beroendeframkallande ljud som säkerligen låter riktigt trevligt utifrån. Det där med ljud är intressant alltså, hur man direkt kan höra vilket bilmärke det är som susar förbi. Här skiljer sig Aston Martin från många andra och är ganska så enkla att urskilja. Och det är bra tycker jag, för man vill ju inte låta som alla andra? Sen tycker jag att deras ljud är bland de vackraste som finns också, oavsett V8:a eller V12:a.

Till motorn kopplas den sexstegade automatlådan Touchtronic 2. Ingen dubbelkoppling här men det känns lite overkill i denna typen av bil. Den har visserligen nu ännu vassare inställningar av fjädringen som kan ställas in i tre olika lägen, Normal, Sport och Track. Mer lämpad för barnkörning nu alltså, även om det inte känns som att det är där den kommer att snurra runt mest. Det kommer nog istället att bli på de ställen jag körde, i stan och på motorväg, dock inte Autobahn där toppfarten på över 300 km/h nog känner sig hemma. Växlingarna sker som tidigare nämnt med en ljudupplevelse och de skickas i med klart godkänd hastighet. I den här bilen behöver allt inte ske på F1-tid, det får ta den tid det tar och så ser man till att njuta av färden under tiden. Och det gör man garanterat. Accelerationen om man varvar ut lite är enorm, och trots bilens vikt skjutsas man på rejält i stolen. Men det märks att det är en sugmotor och inte något överladdat som sitter där framme. Och att det är en stor motor man har att göra med. Med treans växel i manuellt läge med paddlarna och rejäl press på gasen kastas man inte framåt, utan det är en rätt så tillbakadragen motor som sakterligen börjar mosa på all sin kraft. Det är alltså inte en Lamborghini-V12:a vi har att göra med här, som knäcker till en kota eller två när man trycker på. Kraften levereras på ett lika elegant vis som resten av bilen är utförd på, även i det mer sportigare läget som aktiveras när man tryckt in knappen märkt med "Sport".

Vill man köra fort rakt fram med Rapide S är det inga som helst problem, den är byggd för det. Men den är även byggd för att svänga med, och även om jag inte tog ut den på någon bana fick jag känslan av att den inte skulle göra bort sig där. Den tajta kupén gör att det känns som att man sitter i just en coupé vilket gör att man också kör därefter. Att det är ett baksäte, två dörrar och ett rätt så stort bagageutrymme där bakom glömmer man bort ganska så omgående. Att lira runt Rapide S på kurviga vägar är alltså inga som helst problem, utan snarare något man bör göra för att imponeras över dess kanske något oväntade spänst.

Avslutning

Underbart är kort. Ett par intensiva timmar under en dag bakom ratten på en Aston Martin lämnar sina spår, oavsett vilken modell det är man kör. Rapide S i detta fall bevisar för mig att jag inte behöver sitta i en Vantage för att känna sportbilskänslan, den finns starkt närvarande även här. Storleken kan till en början avskräcka vissa men den här är precis lika lättkörd som alla andra bilar. Skillnaden är bara att den inte är som alla andra bilar, utan nästintill en egen individ. Detaljnivå på topp och en känsla i varje moment som gör att man känner att man lever, och att bilen lever. Aston Martins bilar har verkligen ett eget liv och jag hoppas att ni alla någon gång får ta del av det.

Fakta Aston Martin Rapide S

Motor: V12, 6.0 liter, 558 hästkrafter, 620 Newtonmeter.
Växellåda: Sexstegad Touchtronic 2.
Drivning: Bakhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 4.9 sekunder, toppfart 306 km/h.
Bromsar: Ventilerade skivor i dimensionerna 398 millimeter fram med sexkolvsok.
Däck: 245/35 ZR20 fram, 295/30 ZR20 bak.
Mått: Hjulbas 2.98 meter, längd 5.02 meter, bredd 2.14 meter, höjd 1.35 meter, vikt 1 990 kilo, bensintank 90.5 liter, förbrukning 1.43 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 332 gram per kilometer.
Pris: 2 045 045 kronor.