Hur tänkte Aston Martin egentligen?! Det är ju helt från vettet att klämma ner den största motorn man har i den minsta modellen man erbjuder! Det leder ju bara till att man får ett helt galet recept som på pappret nästan säljer sig själv som en widowmaker. Hur ska all denna kraft kunna behärskas, och vem kommer att kunna klara av att köra bilen utan att vira den runt ett träd? Efter några timmar bakom ratten visar det sig dock att Aston Martin har lyckats producera något som inte alls är omöjligt, även om V12 Vantage S kan vara den läskigaste bilen jag har kört och knappast något för gemene man.

Inledning

När Aston Martin 2009 rullade ut V12 Vantage var det nog en del som skakade på huvudet och tänkte att nu kan det inte bli galnare. Tji fick dom. Ersättaren V12 Vantage S tar konceptet ytterligare ett steg till, och resultatet blir den snabbaste bilen tillverkaren någonsin (bortsett från One-77) byggt. Och troligtvis även den mest skrämmande. Det här är verkligen en bil du bör respektera och knappast inget du bara hoppar in i och blåser iväg fullt med. Här krävs till en början varsam behandling och lite inlärning innan du kan börja öppna upp spjällen.

Körkänsla

För det första är Aston Martin i mina ögon inte som alla andra bilar. Alla modeller har en egen personlighet och mer liv i sig än något annat jag någonsin har kört. Det kan vara vetskapen om att bilen är handbyggd som gör det. Ett levande väsen har monterat ihop ett levande väsen. Allt är inte perfekt utan det finns lite defekter här och där, precis som hos oss människor. Nu menar jag inte att dörren lossnar när du öppnar den eller att en cylinder kommer farandes genom motorhuven utan snarare att exempelvis en söm i inredningen inte är helt perfekt. Och det är för att den är handsydd på plats och inte ditmonterad av en stel robot. För mig är det här bara charmigt, och vetskapen om att en fysisk person har lagt ned x antal timmar på att exempelvis färdigställa interiören gör mig glad.

När du bekantat dig med interiören och begrundat hantverket är det dags för steg nummer två - att starta maskineriet. På vanligt Aston-vis sker detta genom att man stoppar in nyckeln i ett fack i mittkonsolen, och håller ner den tills motorn är igång. Det finns ingen chans att du missar när detta sker, för ut ur avgaspiporna kommer ett skall som får berg att dela sig, fågelungar att rymma ur sina ägg och pubertetspojkar med moppefjun att få helskägg. Rören och dämparen är hämtade från monstret One-77 så något annat än blixt och dunder hade man väl kanske inte väntat sig. Och när det sitter en kolossal V12:a i nosen finns det ju alltid ljudresurser att utnyttja. Detta har Aston självklart gjort på bästa möjliga vis, eftersom just motorljud är något av deras specialitet.

Om det på ett bra sätt hade kunnat gå att återge på film hur den här bilen faktiskt låter hade klippet ovan kanske varit tillräckligt. Men det gör det inte. Ljudet måste upplevas på plats, utanför bilen, inuti den och med händerna på ratten och högerfoten planterad på gaspedalen. Det rumlar och har sig mest hela tiden, och även under körning utan att röra gaspedalen morrar det till ibland. Nästan som att bilen vill att jag ska torrgasa då och då för att se om jag är med i matchen. Det är ett högt bröl blandat med yl som tillsammans skapar en melodi som inte går att jämföra med något annat. Folk vänder sig om, ler, förundras, imponeras och utbrister "Aston Martin!". Men inte en enda hytter med näven eller skriker glåpord - det här ljudet verkar uppskattas till skillnad från brötiga motorcyklar, stökiga amerikanare och bonntrimmade japsar. Ljudet är moget på något vis, och står för klass och elegans med en smutta galenskap.

Boven i dramat är förstås den fantastiska motorn. Samma spis sitter i nya Vanquish och det är alltså den välbeprövade V12:an på 6.0 liter som vi snackar om. Befriad från trams som turbo och kompressor. Effekten är 573 hästar och vridet 620 Nm. 0-100 km/h på 3.9 sekunder och en toppfart på över 330 km/h. Allt annat än vettiga siffror för en sån här liten bil. Lyfter man på huven blir man förvånad över hur långt bak motorn har kunnat placerats. Man undrar nästan om instrumentpanelen egentligen är blocket som bara klätts in med lite skinn och om jag skulle kunna byta tändstift via handskfacket. Den vackra maskinen är självklart som vanligt signerad av den person som monterat ihop den. Något manuellt alternativ erbjuds inte utan till motorn kopplas endast en automatiserad robotlåda med sju växlar. Den kallas för Speedshift 3 och på bara 70 millisekunder vispar den i nästa växel. Och det är snabbt, men tro inte att detta är någon värdig utmanare till Porsches PDK-låda för det. Lådan i V8 Vantage, Speedshift 1, var nästintill bedrövlig. Den här är betydligt bättre, men fortfarande inte alls i samma klass som sina konkurrenter. I låga farter är den nästintill jobbig att ha att göra med då den inte riktigt kan bestämma sig för vilken växel den vill ha i. Ena stunden växlade den upp och ibland helt oväntat kuggade lådan ner ett hack i automatläget. Växlingarna är väldigt framträdande också och det blir lite svajig körning i köer och liknande. Jag valde att för det mesta växla själv med paddlarna bakom ratten för att känna att jag hade kontroll. Men, det är på öppna vägar där man kan stå på lite som den här lådan visar att den har utvecklats. Här smackas nästa växel i brutalt men snabbt. Det blir en liten dipp men den är betydligt kortare än tidigare. Och på något vis kommer bilen ändå undan med det, för det ger den i mina ögon liv och själ. Man känner växlingarna tydligt och det är inte bara en siffra som ändras på displayen, utan en spark i baken som ger avtryck. Man kan om man vill även hjälpa lådan lite på traven genom att snabbt lyfta av gasen innan man växlar upp, då går det hela mycket smidigare och snabbare. Vid nedväxling är det bara att dra i paddeln så fort du bara kan, och är du snabb kan du kugga ned två växlar i ett svep. Det krävs alltså en stunds inlärning och att du blir kompis med lådan. Med S-knappen intryckt rappas allting upp, gasen svarar ännu snabbare och bilen ställer sig på tårna. Avgassystemet öppnar även upp sig och bjuder på det härliga ljudet redan vid lägre varv och hastigheter.

Förutom motorn har V12 Vantage S även hämtat en sak till från Vanquish - möjligheten att ställa in stötdämparna i tre olika lägen. Normal, Sport och Track finns att välja mellan och vi kan nog alla lista ut vad dessa tre innebär. I normalläget är bilen bekväm som vilken lyxbil som helst, den sväljer håligheter utan problem och gungar lite lagom fram över underlaget. Förvånansvärt bra med tanke på vad som lurar under skalet. I sportläget styvas bilen som väntat upp ytterligare och ryggraden får börja jobba. Men det är fortfarande inte särskilt obekvämt, utan bara fastare, hårdare och stabilare. Trackläget vågade jag inte ens bekanta mig med, eftersom jag misstänkte att bilen skulle bli lite för vild i baken för vanliga vägar då.

När jag blivit lite mer varm i kläderna var det dags att känna av lite hur bilen betedde sig. Med S-knappen intryckt och fingrarna på paddlarna upplevs den från sin allra bästa sida och det är imponerande hur mycket kraft man har att leka med här. Det enorma vridet sätter sig i ryggen och borrar sig längre och längre in ju mer man flexar den högra vadmuskeln. Man känner att motorn har så mycket mer att leverera än vad man kan ge den, och det känns nästan lite taskigt att max kunna köra en tredjedel av den här bilens toppfart. Det finns så mycket mer att hämta, och så mycket man inte kan utnyttja på vanliga svenska vägar. Upp till fartbegränsningen går det dock undan utan dess like och med ett rejält ljudtåg hack i hälarna hela tiden. Det är en upplevelse som är svår att beskriva, men som i det närmaste kanske går att jämföra med en åkattraktion där du har kontrollen. Bilen känns aldrig nervös på vägen utan med bra kontakt mot underlaget, men visst kan man utan problem låta bakhjulen snurra ett par extra varv om man är lite mer vårdslös än vad jag var med högerfoten. Vid kraftiga gaspådrag från stillastående ålar bilen sig fram en stund innan greppet hittas och på påfarter med lite för mycket gas blir det snabbt "halt".

Exteriör

Det första man lägger märke till och det som urskiljer V12 Vantage S från en vanlig Vantage är de fyra luftutsläppen i kolfiber på huven. Större motor kräver mer kylning. S:en sticker även ut med det svarta läppstiftet runt nosen, att panelen mellan bakljusen är svartlackerad och att stora kolfiberbromsar fyller ut fälgarna. Diverse emblem här och där avslöjar också att det är toppversionen man kör. Det hela rundas av med en ankstjärtliknande inbakad vinge på bakluckan.

Linjerna är klassiska och även om Vantage funnits i ett par år är det inget man ser ute på vägarna varje dag. Många pekar, tar kort och undrar vad det är för bil. Och det är idel glada miner man möter. Porschar ser man varje dag, en Aston inte så ofta. Bland killarna som vill titta men ogärna visar att de gör det finns uppskattande blickar av äldre par och framförallt barn som pekar då de trots att de kanske inte vet vad det är för något ser att bilen sticker ut i mängden.

Interiör

Fantastiskt skön kupé som känns tajt, ombonad, välbyggd och exklusiv. Jag älskar ratten och de fast monterade paddlarna bakom den. Mittkonsolen är väl kanske inte det roligaste här i världen, knapparna är ganska trista och naven är en Garmin i prydligare förpackning. Men det sistnämnda vägs upp av helhetsintrycket och de fantastiska dörrarna som på ett smart vis sticker uppåt när man öppnar för att undvika trottoarskrap.

Avslutning

Nej den här bilen har inte det senaste inom all teknik som finns, men det är också därför jag gillar den. Hade jag fått välja mellan en Porsche 911 Turbo S eller en Aston Martin V12 Vantage S hade jag utan att tveka en sekund valt den sistnämnda. För i slutändan handlar det, i alla fall för min del, om vad en bil lämnar för avtryck på dig. Och då spelar det ingen roll hur mycket den kostar, hur snabb den är eller vilken status den ger dig. Så länge den får dig att känna något.

Fakta Aston Martin V12 Vantage S:

Motor: V12, 6.0 liter, 573 hästkrafter, 620 Newtonmeter.
Växellåda: Sjustegad automat.
Drivning: Bakhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 3.9 sekunder, toppfart 330+ km/h.
Bromsar: Kolfiberkeramiska skivor i dimensionerna 398 millimeter fram med sexkolvsok - 360 millimeter med fyrkolvsok bak.
Däck: Pirelli P Zero Corsa 255/35 ZR19 fram, Pirelli P Zero Corsa 295/30 ZR19 bak.
Mått: Hjulbas 2.6 meter, längd 4.38 meter, bredd 2.02 meter, höjd 1.25 meter, vikt 1 665 kilo, bensintank 80 liter, förbrukning 1.11 liter per mil blandad körning.
Pris: strax över 2 miljoner kronor.