Byggd enbart för att ha kul med.

Garaget Garderoben Hemmet Kroppen Passet Sinnet Strupen

Välkommen!

Skaffa Feber+

Mitt konto

Jag har ännu inte träffat någon som inte har tyckt att en Mini är kul att köra. Det spelar ingen roll om det är det gamla originalet man pratar om eller den nya med minsta motorn. Alla säger samma sak, bilen är riktigt rolig att köra. Så vad händer då om man smackar på ett komplett kit från John Cooper Works? Jo, självfallet blir bilen ännu roligare. När man sedan även gör en GP-version av hela rasket där man spolar baksätet, styvar upp bilen lite extra med en chins-stång och trimmar den redan trimmade motorn några hästar till kan det ju knappast bli bättre. En burk byggd enbart för att det är kul och för att den ska vara kul att köra med. Och tro mig, det är den.

Inledning

Mini har ett par modeller att välja på nu. Att BMW lyckats med sin moderna tolkning talar för sig själv och det rullar verkligen många Minis på stan, i alla dess former. En del av dem känns mer vettiga än andra, Paceman förstår jag inte riktigt medan det är underbart att poppa omkring i en Mini Roadster. GP-versionen är också en sån där bil som alla kanske inte förstår, men jag tycker ändå att den har ett existensberättigande. När jag körde Bentley Continental Supersports kändes det oerhört onödigt att det istället för ett baksäte satt ett stabiliseringsstag, även om jag självklart förstod dess syfte. Men på något vis kändes det som slöseri att en sån stor bil bara var tvåsitsig. Minin som är liten från start känns inte lika slösaktig när baksätet är urplockat. Jag ser det lite mer som att det nu finns mer plats för prylar att ta med sig, som typ tält att smacka upp bredvid racerbanan. För det är nämligen där Mini GP hör hemma. Runt Ringen tar det exempelvis 8.23 minuter, och eftersom det har finlirats ännu mer med denna GP än föregångaren gör den varvet hela 18 sekunder snabbare.

Körkänsla

Till en början känns det här som en vanlig John Cooper Works-Mini. Skålade sportstolar, liten knubbig ratt och rapp styrning. Men direkt när man lägger foten på bromsen första gången märker man att den biter till rejält mycket mer än övriga Minis. Bromsarna tar verkligen otroligt bra och det var mer än en gång som jag råkade få bilen att hoppa lite på grund av för klumpiga fötter som var nära pedalen. Effektmässigt skiljer det ju inte så mycket, från 211 till 218 hästar, så det där är inget man märker av när man kör. Men visst skjuter det på, om man är flink med lådan och varvar, för det vill den här motorn. Gör man det blir man garanterat belönad.

Det som är speciellt med GP är också att stabiliseringssystemet DSC fungerar lite annorlunda. Det är inte sammankopplat med antispinnsystemet DTC som det brukar vara utan den här bilen har ett särskilt GP-läge. Trycker man in sport-knappen framför växelspaken och därefter kopplar ur antispinnen kommer det upp att man nu är i GP Mode på displayen. Det innebär att den elektroniska diffen (EDLC) är inkopplad och att antispinnsystemet bara bromsar innerhjulet och istället skickar kraften till det yttre hjulet vilket gör att man kan pressa bilen ännu mer, och köra ännu fortare ut ur en kurva. Jag upplevde även att bilen med GP Mode aktiverat uppförde sig lite bättre rakt fram, och att den inte som en kraftfull framhjulsdriven bil brukar göra, kastar sig åt ena sidan. GP-läget var på för jämnan och det fungerar bra, även om nosen ibland ville sticka iväg lite vid kraftiga gaspådrag. Men det är å andra sidan kanske bara en bra påminnelse om att det är en framhjulsdriven bil man kör. Sen kan jag även tycka att det är lite kul när en bil rister och har sig, att köra som på räls är inte alltid kul.

Det bakre staget som går i bagageutrymmet ser till att styva upp hela karossen. I nosen sitter det även ett stag spänt mellan fjäderbenstornen så hela bilen är verkligen uppstagad. Och det märks. Man kan slänga omkring den i kurvor och pressa den hårt innan den säger ifrån. Den känns mycket välbalanserad och väl ihopsatt.

Ljudet

Här har Mini varit alldeles för fega tycker jag. Två feta pipor mynnar ut i centrum där bak. Men de låter knappt något. I kupén i alla fall. Utifrån väser det på rätt ordentligt när man trycker på faktiskt, men ljudet är alldeles för maskerat på insidan. Och det beror inte på att bilen är bra ljudisolerad, för det är den verkligen inte. Det bullrar och har sig mest hela tiden, och det känns inte som att det skulle vara särskilt bekvämt att göra långturer i den här. Men motorn har potential att låta lite bättre. Jag tror att turbon suger upp för mycket av ljudet och lämnar för lite i piporna helt enkelt. Ibland om man motorbromsade från fyran till treans växel kunde man få till lite sköna knallar, men med tanke på hur mycket Rogers gamla Cooper S (med kompressorn) smattrar och för liv så fort man nuddar gaspedalen tycker jag ändå att en GP-version ska bröla på ordentligt och ta lite mer plats.

Avslutning

2 000 exemplar byggs, precis som för föregångaren. Kanske en potentiell samlarbil? De verkar hålla sig prismässigt om man kikar runt i alla fall. Garanterat en bil som drar blickar till sig och som väcker uppmärksamhet. Mängder av människor har varit framme och frågat och beundrat bilen. Den gör en glad och den är fantastiskt rolig att köra. Väldigt mycket pengar för en leksak såklart men om den nu inte tappar så vårdslöst mycket i värde under åren kommer man kanske inte grina lika mycket varje månad. Och man kommer garanterat alltid ha kul när man väl använder sin pärla.

Fakta Mini John Cooper Works GP

Motor: R4, 1.6 liter, twinscroll-turbo, 218 hästkrafter, 260 Newtonmeter.
Växellåda: Sexväxlad manuell.
Drivning: Framhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 6.3 sekunder, toppfart 242 km/h.
Bromsar: Ventilerade skivor i dimensionerna 330 millimeter fram med sexkolvsok.
Däck: 205/45 R17.
Mått: Hjulbas 2.46 meter, längd 3.77 meter, bredd 1.68 meter, höjd 1.39 meter, vikt 1 235 kilo, bensintank 50 liter, förbrukning 0.71 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 165 gram per kilometer.
Pris: 355 300 kronor.

Garaget, Bilen,

Mini, Cooper, test, John Cooper Works GP