Nya Mini har nästan blivit för bra. Vilket gör att vi faller för mellanmodellen....

Garaget Garderoben Hemmet Kroppen Passet Sinnet Strupen

Välkommen!

Skaffa Feber+

Nya Mini har nästan blivit för bra

Vilket gör att vi faller för mellanmodellen...

Som gammal Minivän, det ska kanske göras klart redan här att jag kör en Mini Cooper S Cabrio till vardags, är jag så klart extra nyfiken när Mini släpper nytt, så när frågan kom om jag ville komma och provköra nya Cooper och Cooper S sa jag så klart ja på direkten. Intresset för nya Mini finns inte bara hos mig utan även i högsta grad hos BMW som storsatsar. Mini är viktigt för dem och småbilar är viktigt för dem - så viktigt att man har byggt en helt ny fabrik och skeppar 350 journalister till Puerto Rico för provkörning. Vi européer har redan förstått och kommer inte direkt i första hand här - USA och Kina verkar vara fokus.

Nya Mini bygger på BMWs nya plattform UKL1 som inte bara kommer att användas av Mini. Den lilla bilen är det nya svarta och BMW kommer inte att lita helt och hållet på Mini utan kommer även att bygga små bilar med BMW-märke men det gör inte Mini oviktig. Det betyder dock att några beslut med Minin är tagna med tanke på vad som komma skall för BMW.

Två nya motorer för plattformen fick vi känna på under provkörningen, dels en med tre cylindrar på 1.5 liter för Cooper och dels en med fyra cylindrar på 2.0 liter för Cooper S. Förra generationens Cooper S fick ut 175 hästar ur 1.6 liter (11 hästar per dl) och nya får ut 192 hästar ur 2.0 liter (9.6 hästar per dl) så man stressar inte direkt motorn. Min gissning är att vi kommer att få se en riktigt, riktigt skön JCW-version och att man främst byggt motorn för att driva fram tyngre BMW-modeller i framtiden. En rak sexa ska komma till plattformen men den kommer inte att komma till Mini.

Fyran må vara en riktigt trevlig motor men det är trean som är intressantast av de här två. Och roligast visar det sig. Storheten med Mini är körglädjen och körglädje för mig är att man får bråka lite, att man ska få kämpa lite. De 136 hästarna som kommer ur de tre cylindrarna räcker gott och väl till och framförallt finns vridet där hela tiden. 220 Nm (230 Nm med sportknappen intryckt) levereras från 1250 varv vilket är fantastiskt, det spelar ingen roll om du egentligen borde ha tvåan istället för fyran ilagd, iväg kommer du ändå när du gasar. Samma sak gäller för Cooper S, men här är det 280 respektive 290 Nm som gäller.

Vi sätter oss i en Cooper och trycker på startknappen och den helt nya motorn snurrar igång. Tre cylindrar, 1.5 liter och 0-100 på 7.9 sekunder. Det är rätt snabbt marscherat och vi upptäcker snabbt att Cooper - som förut var den klart tristaste i gänget - nu räcker gott och väl. Visst får man arbeta med den men det är ju å andra sidan precis det som är charmen med en Mini.

Snabb lunch och sedan byte till Cooper S. Nu är den stora frågan - som gammal Cooper S-vän - om det kommer att bli någon skillnad. Jag har många gånger tidigare testat två versioner av en bil på det här sättet och så fort man satt sig i den snabbare har den långsammare blivit ointressant. Men inte här.

Visst, Cooper S är riktigt bra. Problemet är att den är för bra. Vi testar den tillsammans med Minis nya automat som tidigare har varit riktigt trist men nu också är för bra. Kombinationen är perfekt men vill man verkligen ha perfekt? Vi som sitter bakom ratten kommer rätt snabbt fram till att hela grejen med Mini är att det inte ska vara perfekt och smärtfritt. Det ska vara gokart, och det är inte smärtfritt. Man vill känna när man växlar, man vill känna att man pressar motorn, man vill känna att man har mer kraft än bilen och att man kan låta den springa iväg lite för att sedan komma tillbaka och bete sig.

Men den här motorn är för bra och växellådan är för bra och alla system är för bra och resultatet är lite tråkigt. Den är snabb som tusan, men lite för snabb. Jag har alltid sagt att det fina med min egen Mini är att den är roligast upp till 70. Inte att den är tråkigare sen men roligast av nästan alla andra bilar i världen just upp till 70. Nya Cooper S med nya automaten är uppe i 70 innan du hinner blinka och eftersom du inte får bråka på vägen betyder det faktiskt att man inte har maximalt med skoj.

Vi testar Cooper med den nya manuella lådan och Cooper S med den nya automatlådan. Min Mini av första generationen har en riktigt tung manuell låda som man får slita och kämpa med, vilket är roligt men jobbigt i köer. Den nya manuella lådan från Mini är fantastisk - den är exakt och väldigt lättjobbad. Man riktigt vill pilla med den, man sitter nästan och byter växel lite mer än vad som behövs vilket är ett riktigt bra betyg från någon som mig som älskar paddlar och hatar koppling.

Med automat går det lite snabbare till 100, man spar en hundradel på både Cooper (7.8/7.9 sek) och Cooper S (6.7/6.8 sek) så på pappret känns automat givet men jag skulle nog faktiskt valt manuell och sparat 16 000 kronor.

Och det är unikt för mig, jag väljer i princip alltid automat över manuell. Att Cooper och manuell skulle bli favoriten var jag verkligen inte beredd på när jag åkte ner…

Man kan ställa bilen i tre lägen, Eco, normal och Sport. Skillnaden är riktigt stor, väljer du till ställbart chassi så känns det även där men även utan chassit märks skillnaden, framförallt på gasen där det inte händer mycket på ecoläget (men tillräckligt) och i sportläget är det tvärtom, här reagerar bilen direkt och växlarna ligger redo hela tiden med automaten. Som det ska vara med andra ord.

Eftersom det är en helt ny plattform så är tredje generationen av Mini ny från botten och upp även om mycket känns igen både på in- och utsidan.

Det var länge sedan “Mini” betydde “liten”. En limousine-variant av det gamla originalet är kortare än nutidens Clubman så BMW jobbar istället på att fylla varumärket med andra värden. I princip tycker jag att man har lyckats väldigt bra, förutom med Countryman som inte alls har någon gocart-känsla.

Nya generationen av Mini har så klart växt på alla håll och kanter och det är inte lite. På längden är den hela 9.8 cm längre vilket är mycket - tyvärr är sju av de centimetrarna i fronten av bilen och inte inuti bilen. Hjulbasen har blivit 2.8 cm längre och 2.3 cm av dessa har används i baksätet. Där var det så trångt tidigare att 2.3 cm är klart välkommet men knappast gör det så speciellt stor skillnad när allt kommer omkring. Plågsamt har blivit ok.

Så varför har bilen blivit så lång där fram? Anledningen stavas fotgängare och det faktum att de ibland blir påkörda. Om man blir påkörd av den nya Minin är chansen att må bra efteråt betydligt större än tidigare, men den långa fronten har ställt till det för designern som fått jobba hårt. Helt klart är att bilen inte hade sett ut som den gör i dag utan de där sju extra centimetrarna i fronten. Står man vid sidan av bilen, ungefär vid framdäcket, och kollar mot motorhuven ser bilen helt vanskapt ut, men från alla andra vinklar funkar det. Och den nya formen växer faktiskt på en!

Överlag känns nya Mini lite lyxigare på utsidan vilket också gäller insidan. Här är det premium som gäller, inte riktigt på Audi-nivå men klart bra.

I förarsätet känns först allt igen men när man börjar kolla närmare är saker och ting lite annorlunda. Hastighetsmätaren har flyttat från mitten av instrumentbrädan till framför föraren vilket jag tycker är tråkigt. Det har man gjort för att folk som kör andra bilar inte ska bli vilse när de hoppar in i en Mini, en dålig anledning tycker jag. Varvräknaren har blivit betydligt mindre, vad säger det om körglädjen? Jag hade hellre sett en stor varvräknare och en digital hastighetsmätare i mitten av den.

Till höger om hastighetsmätaren sitter en gigantisk bensinmätare som man kunde ha jobbat lite hårdare på. Det finns lite inbyggda “tävlingar” inlagda i färddatorn när man kör på eco-läget och dessa borde ha synts på bensinmätaren istället - med lite kreativitet kunde man också fått in en snygg växlingsindikator för sportläget.

En anpassning dels till folks vanor från andra bilar men framförallt för att man snart kommer att släppa en Mini med fem dörrar är att knapparna för vindrutorna har flyttats från mitten till dörrarna. Trist - speciellt eftersom de på kuppen har blivit rätt fula och trista.

En nyhet är också att man flyttat startknappen som nu sitter mycket trevligt placerad i mitten - och faktiskt inte är någon knapp utan ett vippreglage. Man behöver inte längre stoppa in den runda, snygga nyckeln vid ratten.

Skillnaden mellan Cooper och Cooper S är också annorlunda när det kommer till utseendet jämfört med förra generationen. Förr var Cooper dödstråkig och S egentligen det enda alternativet. Nu är Cooper den snälla och trevliga och Cooper S den bråkiga och "tuffa". Och jag är inte säker på att "tuff" är min pryl, så om en gubbe på snart 40 ska beställa en S gäller det att välja rätt, exempelvis inte gul kanske.

Om jag hade beställt en Mini i dag - vilket jag kommer att vänta med tills det kommer en med fem dörrar - så skulle jag välja en Cooper med manuell och använda pengarna som skiljer till att smeta den full med godsaker som panoramatak och navigator och sportstolar (som för övrigt är mycket trevliga) och allt annat gott. Rätt färg, lite större fälgar och rätt tillbehör så är man hemma och kanske även lyckligare än Cooper S-ägaren.

Det enda jag saknar med S-versionen under själva körningen är egentligen ljudet.

Mini är och har aldrig varit en billig historia så att välja Coopern är ingen dum idé ur den synvinkeln heller. En Cooper går loss på 179 000 kronor och när jag väljer min perfekta bil landar extrautrustningen på runt 90 000 kronor - men då är det inklusive navigator och panoramatak och hej och hå, en normal beställning lär hamna långt under detta.

En Cooper S börjar på 215 000 kronor vilket gör att den fetaste Minin kostar nästan 300 000 kronor - i och för sig fullutrustad men ändå.

Nya Mini kommer också i en One-version som kommer att kosta från 159 000 kronor. Två dieslar kommer också, liksom en femförrarsversion och en cabriolet.

Garaget, Bilen,

mini, cooper, cooper s, puerto rico, provkörning, bobby-wannabe