om torsdagen på WOW.

Garaget Garderoben Hemmet Kroppen Passet Sinnet Strupen

Välkommen!

Skaffa Feber+

Så jag tog min Herreysinspirerade outfit och stegade fram mot festivalen, utan några direkta förväntningar. Jag hade egentligen bara två inplanerade spelningar att titta på – Alabama Shakes och Neil Young & Crazy Horse.

Det började ändå med Daniel Adams-Ray, som trots en ganska sval och gles publik höll igång i helvit outfit uppe på scenen. Efter gästspel från både Organismen och en guldkedjebeklädd Petter startade allsången och festivalstämningen började pyra så smått.

Efter den lilla bonusen började folk röra sig mot Azalea-scenen. "Vad falls?", tänkte jag och gjorde likadant. Det visade sig vara ett bra val, eftersom mitt (då ovetandes om detta) enda måste se-band för kvällen började spela – Alabama Shakes. Jag var helt säker på att de skulle börja vid sju, så det kom som en trevlig överraskning.

När jag fått nog av Brittany Howards imponerande pipa drog jag mig bort från scenen och hörde underlig, men väldigt dansant, musik. Omar Souleyman hade äntligen lyckats ta sig till Sverige. Kul för honom.

Jag svängde ut från området, hörde Johnossi sjunga i bakgrunden, kom ut till Linnéplatsen och bestämde mig för att ta en paus och återvända till den tre timmar långa konserten med Neil Young & Crazy Horse. Men det vet vi ju alla hur det slutade.

Torsdagen på Way Out West blev väl en enda stor besvikelse för majoriteten av Slottskogens besökare, även mig. Men på vägen därifrån mötte jag Mikkey Dee på Övre Husargatan. Alltid något när man är inställd på en rocklegendkväll.

Sinnet, Festival,

way out west 2013, way out west, musikfestival, mikkey dee