Publik på Deki Alem
Foto: Timothy Gottlieb
Jag och 77.999 andra var på Way Out West
Blev det för mycket av det goda?
Under många år var Way Out West höjdpunkten på sommaren för mig. Sen kom pandemin och lågan släcktes. Det var kämpigt för festivalen att få ihop en lineup som var tillräckligt bra och för mig att hitta gnistan, men i år lyckades man locka mig till Sveriges framsida. Och 77.999 andra festivalbesökare. Sol, folk, musik och äcklig öl för 85 spänn. Foto: Timothy GottliebFör festivalen slog rekord och man hade 78.000 olika besökare som gick in genom entrén på festivalen. 45.000 per dag var på besök på det fina området i Slottsskogen i centrala Göteborg. Otroligt roligt för festivalen, men mindre roligt för besökarna. 45.000 var nämligen några huvuden för mycket. Parken räcker helt enkelt inte till för så många besökare, i alla fall inte med det klassiska upplägget som man hade i år. Ska man trycka in lika många nästa år måste man tänka om. Frågan är om det går i skogen. Men vi börjar på torsdagen, då allt var under kontroll. Det är av naturliga skäl lite mindre folk på torsdagen, alla kan ju inte vara lediga hur som helst, och då blir det inte lika mycket trängsel.
Jag började på Linné-scenen och Beth Gibbons, ni vet sångerskan i Portishead. Jag har helt ärligt otroligt dålig koll på hennes släpp efter Portishead, men det var en smakstart att få lyssna på hennes underbara stämma det första jag gjorde på festivalen. Det verkar ha varit fler än jag som hoppades på mycket Portishead-material, för jublet steg lite extra när Glory Box började spelas. Jag förstår att hon inte bara vill köra de gamla låtarna, men en eller två Portishead-låtar hade inte skadat... Moonchild Sanelly. Foto: Roger ÅbergDet jag uppskattar lite extra med festivaler är de lite mindre akterna som man har noll koll på och som man golvas av. Moonchild Sanelly blev den första av flera sådana på festivalen i den här kategorin. Den sydafrikanska artisten svängde både musikaliskt och på röven och förtrollade publiken. När hon avslutade med att gå ut i publiken var jag väldigt tacksam att jag tagit mig till scenen Höjden den här kvällen.
Kite. Foto: Pao DuellJag gillar som sagt de små scenerna, framförallt eftersom jag inte orkar stå och vänta i en timme för att få en bra plats på de stora artisterna på de stora scenerna. Då missar man ju häng och andra artister och det är det sällan värt tycker jag. Kite hade dock löst detta åt mig. Med ett sinnrikt scenbygge där musikerna stod i byggställningslådor och spelade levererade bandet något för alla i publiken, även de långt bak. Otrolig show med gäster som Janne Schaffer, Anna von Hausswolff och Henric de la Cour. Bra som fan helt enkelt!
Den stora bonusen med Way Out West för mig är Stay Out West, de spelningar på stan som tar vid när området i Slottsskogen stänger. Den här kvällen drog jag vidare till Oceanen där musikkollektivet NOFUN! röjde hårt. Deras mix av punk och hiphop eller vad det nu är var otroligt härlig. Gänget stod typ i publiken och vi glada som kommit in fick dela med sig av det väldigt glada gänget svettpärlor. En riktigt bra avslutning på kvällen! Cleo och Mwuana. Foto: Timothy GottliebFredagen började med regn, en inte så munter start kanske. Jag vet inte om det var jag, vädret eller artisterna, men fredagen tog aldrig fart i Slottsskogen. Mwuana inledde min dag och var visserligen mysig och blev gästad av Cleo, men de röjigare hiphopdängorna uteblev helt. Senast jag såg Mwuana på Linné för sju år sedan var det fullt krig och moshpits, nu var det gulligt och dansbandsvibes. Inte dåligt, men inget som fick igång mig. Westside Gunn & Smoke DZA. Foto: Timothy GottliebWestside Gunn & Smoke DZA lirade också på Linné och var bara trötta. Tre gamla rappare gick runt på scenen och krävde att publiken skulle hoppa och peppa medan de själva knappt orkade lyfta på fötterna när de gick runt på scenen. Otroligt tråkigt. Ungefär här slog klockan 17.00 och Slottsskogen fylldes av alla de som varit tvungna att arbeta på dagen. Festivalen var utsåld och de där tusentals personerna som köpt biljetter fyllde varenda kvadratcentimeter av festivalen. Det är sannerligen kul med folk och kul för festivalen, men området är för litet för så många personer. Vägen från Linné-scenen till de stora scenerna är fylld med toaletter och matställen, vilket är nödvändigt och trevligt. Nu fylldes de också av köer, köer som alla de som ville flytta sig på området var tvungna att tränga sig igenom. Att tränga sig genom en, två eller tre köer är helt ok, men jag tror man behövde böka sig igenom minst 20 stycken för att gå gatan upp. Illa planerat. Yung Lean. Foto: Pao DuellFramför Yung Lean och Bladee på Azalea-scenen var det ändå ok med folk, tillräckligt för att det ska vara roligt men inte galet trångt. De började med tre låtar tillsammans och tillsammans med eldeffekter som användes flitigt blev det bra känsla. Sedan skulle Bladee köra några låtar själv och allt föll ihop. Bladee orkade inte hålla igång publiken själv och det hela dog lite om man inte stod längst fram i mitten med de mest trogna fansen. Sedan tyckte jag inte att det kom igång. Inte ens Yung Leans låt Red Bottom Sky fick det att lyfta till högre höjder, trots att det är stor favorit hos mig. Wet Leg. Foto: Pro DuellTillbaka på Linné räddade Wet Leg situationen, tillsammans med publiken. Indiebandet körde på och publiken var fantastisk! Sångerskan Rhian Teasdale ägde verkligen scenen med sin genomskinliga, gröna gitarr. Charlie XCX. Foto: Timothy GottliebI Slottskogen avslutade Charli XCX på Flamingo-scenen. Varenda en av de tusentals personer som var på plats verkade vilja se Charli och vi som inte köat och sett till att få en rimlig plats fick knappt plats uppe vid Azalea, alltså scenen som står mittemot Flamingo. Jag fick stå mitt kast och fick snällt se henne på långt avstånd innan jag gav upp och drog till Pustervik. The Dare. Foto: Joel EliassonDär höll vi ut sent in på natten tills The Dare gick på kvart i två. Passade bra eftersom Harrison Patrick Smith, som han egentligen heter, har samarbetat med Charli XCX på låten Guess. Men han behövde inte Charli för att leverera, det klarade han alldeles själv. En otrolig energi från scenen spred sig till publiken. Eller så var det tvärtom. Mixen visade sig ännu en gång vara otrolig, alltså bra publik och pepp artist. Jag var bra trött i kropp och knopp vid det här laget, men det blev fart på mig här. En helt otrolig avslutning på kvällen! Om du får chansen att se, se!
Lördagen började med Jonathan Johansson. En underbar start. Stämningsfyllt, lugnt och mjukt var precis vad jag behövde den här dagen. Solen sken ute, så det gjorde inte så mycket att det mest gick i moll. Det var så vackert att min kompis fick tårade ögon. Fint!
Solen fortsatte skina och det gjorde även Erik Lundin som med ett stort leende levererade sina fantastiska texter på Höjden. Jag har sett honom förut, men det var helt klart värt ett återbesök. Positiv energi! Pet Shop Boys Foto: Roger ÅbergPrecis innan Pet Shop Boys skulle gå på började regnet, men det gjorde inte så mycket. Stämningen var god ändå och Neil Tennant och Chris Lowe kom ut mellan två gigantiska lyktstolpar. De levererade en hitkavalkad och det var skoj att se att publiken var rätt blandad, att den inte bara bestod av 50+-gubbar. Deras låtar är ju magiska redan och behöver inte förändras, men jag tyckte ändå att det räckte efter 8-9 låtar. Det kändes som att jag hade hört det förut... Pinkpantheress. Foto: Timothy GottliebPinkpantheress tycker jag väl kanske inte är superkul på platta, men hon visade även hon att det är publiken som gör halva konserten. Stämningen var helt klart på topp och ett rackarns drag och tillsammans med den brittiska popstjärnan blev hennes första Sverige-gig väldigt trevligt! Deki Alem. Foto: Micke SandströmAvslutningen för mig i skogen blev Deki Alem. Och vilken avslutning! Återigen var det kombination av fantastisk publik och fantastiska artister som gjorde det. Båda parter hade verkligen bestämt sig för att festa ut den här festivalen på hårdast möjliga sätt. Jag har helt missat bröderna Sammy och Johnny Bennett i formen Deki Alem, men jag lär inte glömma dem. Vilket röj! De släppte förresten deras första fullängdare Forget In Mass under festivalen. Sammy och Johnny kommer från Göteborg och hade alltså inte rest många meter för att ta sig till festivalen. Men de kändes som en internationell akt. Det var sannerligen inte bara hemmapubliken som lyfte fram dem, de levererade låt efter låt med skärpa och ett otroligt röj. Imponerande! Publik på Deki Alem Foto: Timothy GottliebWay Out West har vunnit tillbaka mitt hjärta och jag ser redan fram emot nästa år. Men om de trycker in ännu mer folk och inte löser platsbristen till nästa år så kommer det att bli mitt sista.
Sinnet,
Festival,
way out west,
publik
97kg
0Roger Åberg
mån. 11 aug 2025, 21:30
+
Per månad
39 kr
Betala löpande per månad. Ingen bindningstid.
Starta prenumeration
Per år
299 kr
Enklast och billigast, bara 25 kronor i månaden. Betala löpande per år. Ingen bindningstid.
Prova 14 dagar gratis innan du bestämmer dig.
Starta gratis provperiod
Engångsköp
349 kr
Slipp återkommande betalningar, betala ett år i taget. Betala med kort eller Swish.
Köp utan prenumeration
